Kanske kommer det krypandes. Eller så håller jag på att köra rätt in i väggen!

Sommaren är alltid bättre. Det är ljusare, man fryser inte ihjäl så fort man går och och det mesta känns ju allmänt lite lättare. Man känner sig lite mer fri.
Men jag går ändå omkring  och oroar mig. Oroar mig för vintern och mörkret. Ska den äta upp mig innifrån ännu en gång?!
Jag är så trött på allt. Tänk om all oro bara kunde försvinna, tänk om jag kunde trolla bort den.
Förstå vilken lättnad!

Jag känner mig så sjukt jävla frustrerad just nu!
Jag har sjukt tråkigt.
Och det som stör mig mest just nu är att jag aldrig har någon ork till någonting alls någon gång.
Jag orkar ingenting, känner mig utmattad och helt utan ork och lust för någonting.
Jag orkar inte äta och att fixa någonting ska vi bara inte tala om. Och alla vet ju att om man inte äter så tar energin liksom slut. En ond cirkel?
Motivation!!! Kan jag få lite motivation till någonting, bara någonting.
Lite livslust och framförallt energi! För jag orkar liksom inte med att inte orka någonting. Huhh.

Jag vet inte, ge mig iallafall en ledtråd!

Var tar alla vägen. Är det mitt fel. Vad gör jag för fel?
Hur vinner man vänner, det är nog inte den svåraste frågan.
Den svåraste frågan är, hur behåller man vänner?

Man möts och svävar tillsammans, delar mycket, kanske till och med allt.
Tills man en dag väljer olika vägar, går åt varsitt håll.
Vägarna leder allt längre och längre ifrån varandra och tills slut faller vi.
Måste det bli så, hur lyckas man fortsätta sväva hand i hand även om man går på olika vägar?

Jag känner mig bara så hjälplös när jag ser att du hellre väljer andra.
Jag har inget andrahandsval. Jag har blivit ditt andrahandsval.
Känslor borde alltid vara ömsesidiga!

Jag vill inte falla ifrån dig. Förstå att du fortfarande betyder mer än alla andra!

...if i could just see you tonight!