"Du behöver inte ta första steget ännu men du kan väl iallafall vända dig åt rätt håll."

---

Bonnie Raitt - Lover's will

Who’ll take the only hearts they got
And throw them into the fire? 
Who’ll risk their own self respect
In the name of desire? 
Who’ll regret everything they’ve done
And who will get the bill? 
Lovers will
Who’ll hurt each other all the time
And never give it a thought? 
Who’ll lie about where they’ve been
And hope they never get caught? 
Who’ll say each other’s kisses
No longer thrill? 
Lovers will
Lovers will do almost anything
For the thrill that only love can bring
If love is a healer, who’ll be the first ones ill? 
Lovers will
Who’ll never know what they’ve got
Until it’s just about gone? 
And whose arms will gather up what’s left
To carry on? 
And who’ll stalk that little bit of love
That hasn’t been killed? 
Lovers will

Ge mig lite av dig för jag behöver det.

Nej! Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej!!!

Varför egentligen låsa fast sig själv med en fet kedja och ett hänglås.
Där nyckeln till låset är att såra en annan person som sitter fast i samma kedja med samma lås.
Jag vet att ni undrar nu, men jag undrar också.
Är det verkligen värt det? Är det vad man vill?
Ja, det vill man, ibland!
Men när det kommer en dag då man inte längre vill vara låst, vad händer då? Vad gör man?
Jag vet att jag motsäger mig själv, men allt är ju så jävla motsägelsefullt hela tiden, exakt hela tiden.

Nej, människor borde inte låsa in sig och låsa fast sig så jävla mycket som dom faktiskt gör.
Alla gör det ju på ett eller annat sätt och de flesta såklart när det handlar om kärlek.
Mår man egentligen bra av det?
Jag menar inte att man bara borde vara singel eller att man borde byta partner var och varannan dag men varför låsa sig, varför hålla tyglarna så jäkla hårt i våra förhållanden.
Men så var det ju just det där med svartsjuka.
Den tar inte på mig längre, inte alls.
Den slår mig inte i ryggen, den rinner inte av mig för den når mig inte ens.
Jag har blivit imun!
Bra för mig, dåligt för andra antar jag.

Nu lägger jag ner för det här blev alldeles för rörigt och förvirrande!


SQUARE PEOPLE IN A WORLD THAT'S ROUND.

Jag har egentligen ingenting vettigt alls att säga, bara några små tankar som slagit mig senaste tiden.

Kärlek borde vara en konstant känsla. En känsla som aldrig försvinner om man en gång kännt den.
Tänk vad positiva och glada alla skulle vara då.
- Det var vad jag tänkte för en vecka sedan.
Men nu har det slagit mig...
Om, man då en gång har varit olyckligt kär så kommer ju det också vara en konstant käsnla som alltid finns kvar.
Fatta att gå runt och vara olyckligt kär hela sitt liv. Fy fan vad jobbigt! Man vill ju bara efter några dagar i olycklig kärlek hugga en kniv i hjärtat på sig själv.
Så, om kärlek och då även olycklig kärlek var en konstant känsla så skulle ju kontrasterna vara betydligt mycket större.
Väldigt många människor skulle vara över glada och positiva medans en hel drös olyckligt kära skulle ta livet av sig.
Nej, det förstår ju vem som helst att kärlek som en konstant känsla inte skulle fungera i världen.
Men visst var tanken kanske bra från början.
Och vi har ju faktiskt blivit begåvade med förmågan att kunna drömma och fantisera. Thank god for that!

...och på tal om gud, haha!
Om jag skulle vara religiös så hade Jill Johnson varit min gud!